Från förtryck till frihet - vad hände sen?
Albin Flinkas och Johannes Bah Kuhnke spelar Oliver och Philip, två män
som på 1960-talet
tvingas smyga med sin kärlek. I en parallell värld femtio år senare
lever de öppet - men
relationen håller på att gå åt skogen. Det handlar om intimitet,
identitet och modet att vara den
man är när pjäsen Pride av Alexi Kaye Campbell får Skandinavienpremiär
29 juli, mitt under Pride-festivalen.
Året är 1960. Sylvia har bjudit hem sin gode vän Oliver till sig och
Philip på en drink. Sen går de ut och
äter middag alla tre. Under kvällen blir Philip allt mer tyst och
besvärad.
Varför? Han har blivit förälskad i Oliver. Det måste förbli en
hemlighet. Också för Philip själv.
2010. Nutidens Philip och Oliver har ett kärleksförhållande. Men
eftersom Oliver inte kan leva utan
kickar i form av sex med okända, bryter Philip upp.
Och Oliver söker tröst hos kompisen Sylvia.
Men Sylvia då? Den eviga trösterskan.
Friheten blir större - men vad gör vi med den?
Skådespelaren Gerhard Hoberstorfer regidebuterar med ett triangeldrama
som rör sig mellan ett
1960-tal som är en tryckkokare av förbjudna känslor, där samkönade
relationer måste döljas, och en
nutid med mycket större öppenhet kring sexualitet och sexvanor.
- Pjäsen är en magisk betraktelse av frihet och hur vi förhåller oss
till den. Den hade lika gärna kunnat
heta ”Svek”, eftersom den handlar om människor som sviker på flera
olika plan, säger regissören
Gerhard Hoberstorfer.
Vi får följa Oliver, Philip och Sylvia på två parallella tidsplan. En
förtryckande dåtid med tydliga regler
för sexualitet och normalitet och ett nu där så mycket mer är tillåtet.
Dåtidens Philip sviker Oliver
genom att inte våga stå för sina känslor. Nutidens Oliver sviker genom
att ständigt ha nya sexaffärer.
Bara Sylvia står utanför svekkarusellen.
Pjäsen handlar också om hur lätt det är att glömma den kamp som
föregått friheten.
- Det är bara fyrtio, femtio år sedan det var både straffbart och
skamligt att vara gay. Glömmer man
det sviker man - enligt pjäsen - både sig själv och sin historia, säger
Gerhard Hoberstorfer.
Som namnet Pride - stolthet - antyder finns en utveckling i pjäsen som
handlar om mognad, en
allmängiltig sanning om att sluta svika och stå upp för sig själv.
- Det handlar om att ta reda på vem man är och vad man vill och våga stå
upp för det, oavsett om det
betyder att leva ut en sexualitet som ligger utanför normen - eller att
våga fördjupa en relation och
komma riktigt nära en annan människa, säger Gerhard Hoberstorfer.
Pride är skriven av Alexi Kaye Campbell och blev en kritikerframgång
efter uruppförandet på Royal
Court i London 2008.
PRIDE av Alexi Kaye Campbell
Översättning: Eva Runefelt
Regi: Gerhard Hoberstorfer
Scenografi: Ulla Kassius
Kostym: Sven Haraldsson
Ljus: William Wenner
Ljud: Michael Breschi, Terese Johansson
Mask: Ulrika Ritter
I rollerna:
Oliver Albin Flinkas
Philip Johannes Bah Kuhnke
Sylvia Eva Rexed
Läkaren/Mannen/Peter Alexander Stocks